Har livet krympt?

Att livet krymper och blir mindre innehållsrikt med åren, då menar jag inte människans egen ålder utan decennier eller snarare sekel. Jag är snart 21 år och vad har jag gjort i mitt liv? Jo, jag har studerat, det är det enda jag har åstadkommit på två decennier! Visst det är många som väljer att gå precis samma väg som jag och själv finner jag inget fel i det. Dock finner jag det underligt, min far till exempel som är född under hippiekulturens kulmination hade vid min relativt blygsamma ålder gjort saker jag inte ens kan drömma om. Kört motorcykel till Mallorca, köpt hus och uträttat en massa andra milstolpar som jag känner är så oerhört långt borta från den världen och verklighet jag lever i.

Vad finner vi då som förändrats i samhället? Det postmoderna intåget med oerhörd fokus på karriär och akademiska prestationer samt att åldern man blir ”gammal” har flyttats från 40 till 60 år. Är detta då bara bidragande faktorer eller är den utlösande att vi ”unga” är fegar nu än då? Detta är en fundering jag tampats med ett tag. Svarat har jag faktiskt inte, men det jag vet att allt flera unga lever i mindervärdeskomplex till sina föräldrar eller andra vuxengestalter i deras liv. Samma symptom känner även jag, jag har inte rest och sett världen och snart förväntas produkter av mig i form av barn. Ofta är det en känsla föräldrarna förmedlar omedvetet till sina ättlingar när de börjar närma sig vuxenstadiet. Jag känner ibland panik då äldre släktingar eller bekanta ger hintar om fortplantning, särskiljt då jag känner själv att jag inte hunnit ”leva” än!

Tydligt för tiden vi lever i (som jag placerar under en förlängning av den industriella revolutionen eftersom den enligt mig banat väg för informationssamhället vi nu lever i) är just alla måste, måsten. Saker man måste ha gjort, sett och läst ofta finns listor publicerade i aftontidningar som stärker detta komplex. Är det inte nog med att den tidigare generationen satt ribban högt när det gäller levnadskvalité som bara den gör oss osäkra. För mig blir det som en stängd grind eller snarare en barriär jag först måste bryta för att kunna leva på ”riktigt”. Fokusen på vad man ska göra i livet verkar vila som en skrämmande skugga redan över barnet som ligger i vaggan. Frågan är vad för konsekvenser detta får under ett längre perspektiv? Att ”må bra” och känna att ens prestationer faktiskt räknas raseras av dessa trista måste uppleva måsten.