Perpetuum

För er som inte viste det så syftar ovanstående text på ständigt och detta känner jag ständigt.

Jag är osäker om och i fall jag ska hälsa på personer jag ”känner” flyktigt. Med flyktigt menar jag att man aldrig haft någon diskussion utan bara ”hejat” på varandra ytligt. När man då inte sett den vederbörande på ett tag får jag ofta små panikartade attacker. Det har till och med gått så långt att jag gömt mig för personer jag känner att jag borde ha hälsat på. Egentligen borde man generellt hälsa oftare på alla, men jag antar att jag inte är nog social för att bemästra kallprat och ”hur är det?” fraser. Jag vill ha ett utbyte och rent utsagt tjäna på att umgås med människor. Detta kan låta väldigt hårt men jag hävdar starkt att utbyte är en stor del av det som driver utvecklingen framåt. Varför då kallprata bort en utbytes möjlighet? Nu kan det framstå som att jag är egocentrisk och sätter mig själv i första hand. Men det vill jag direkt dementera! Jag vill bara sätta värde på konversationerna jag ingår i eller till och med startar.

Konkretan av detta inlägg kan vara: 1 jag hälsar inte på dig eftersom du inte värdig att prata med mig. Eller så 2 att jag är för feg och du borde rycka tag i mig och säga hej.

Med detta nu tryckt väljer vi alla alternativ 2 som är så mycket mer politiskt korrekt och stämmer bra överens med jantelagen som råder här i norr.

Den svenska entusiasmen

Guld, guld är på allas läppar just nu! I idrottsexperternas värld lever drömmen om Sveriges första guld i de prestigefyllda Olympiska spelen. Holm och Kallur var ”säkra kort” men hur de gick för de båda är ju redan sönder skrivet av media. Fiaskon och nederlag säljer bättre efter som vi ”vanliga” har lättare att identifiera oss med motgångar vilket då stärker känslan av att vi duger. Det är i alla fall min analys!

Att den svenska entusiasmen alltid är på topp är för mig en gåta. Vad det än gäller fotboll, hockey eller friidrott har vi alltid möjligheten till en topplacering. Visst det är kul att det finns visioner och drömmar! Jag själv gillar att heja på det lag eller den man eller kvinna som representerar landet jag bor i. Men jag har sedan länge insett att Sverige är långt i från världsrankingen i majoriteten av dessa idrotter. Men det är ju klart att media måste ha något att skriva om i både mot vind och med vind. Tur då att OS är vart fjärde år för att lätta den massmediala torkan i vårt avlånga land.

Bio utan besvikelse

Jag är ju inte den som går regelbundet på bio! Men med gott sällskap och då filmen stavas The dark knight kunde jag inte hålla mig borta. Jag ångrar verkligen inte att jag betalade 90 kronor för biljetten.

Nå väll över till det väsentliga! Jag var aningen skeptisk till hypen som Batman fått tackvare Heath Ledgers död. Jag såg det hela som att filmen fått sympatiröster på IMDb på grund av hans bortgång. Men under filmens gång fick jag allt dementera mina åsikter! Han var ruskigt bra som The Joker och lyfte verkligen filmen till en helt annan nivå. Det är absolut inget fel media gjort att redan nu titulera The dark knight som årets film för den kan mycket väl just vara det. Att sedan Ledger är en Oskar aspirant håller jag även det med om fast än året är ungt.